Man blir som man umgås

Halluwe ;*
"Glömde" uppdatera efter provet, men det gick la ganska bra. Fastnade på den största uppgiften xD Men när allt känns bra så är det oftast sämre... Haha, men whatever, vad ska jag göra åt saken, viss
a saker hade jag ju knappt hört om? Eller, ja, det var en sak. 
Förövrigt har dagen inte varit den bästa. Det är som det är, vad mer ska jag säga? Min ryg vill typ döda mig eller något. Den var helt okej, sedan efter halva matteprovet så började jag få ont. Efter lunch var det typ värst, men det har släppt lite nu igen. 
 
Men jag tänkte på det här med "man blir som man umgås". Ibland undrar jag jag om det faktiskt stämmer. Eller jag tänker att man ofta kan känna press att ha samma intressen och vara bra på samma saker som ens kompisar. Och att man dras till sådana som är lika ensjälv. För om man är i ett umgänge där alla är väldigt utseendemedvetna tror jag det är svårt att inte vara det själv. Även om man egentligen inte vill bry sig så tror jag man känner press på att göra det. Det är samma med allt annat. Om man har vänner som tränar mycket och snackar mycket om det tror jag det är svårt att vara med i kompisgänget om man är rena motsatsen. Så jag tror alltså på det att man blir som man umgås. Men vad händer då när man ska träffa nya människor? Nu när jag ska börja gymnasiumet. Mitt "vanliga" kompisgäng som jag är med i skolan kommer splittras helt och jag kommer inte ha någon jag känner utan och innan. Kommer det ändå gå att hitta nya vänner då? Även fast de kanske inte är som jag är. Det kommer vara nya människor som jag kommer bli tvungen att umgås med varje dag. Jag kommer helt enkelt vara tvungen till att gå ur min trygghetsbubbla och söka nya kontakter, för att inte bli ensam. Men det kanske går bra ändå? Men vad händer när man börjar umgås med nya? Kommer man förändras då? Man kanske hittar nya intressen och börjar bete sig annorlunda när man är med dem? Hur går det då med att behålla sina gamla vänner? De träffar ju också nya människor och kanske förändras. Jag tror att det är allt för lätt att växa ifrån varandra om man träffats varje dag innan och sedan slutar med det. Jag är ärligt talat väldigt rädd för att växa ifrån och tappa mina vänner jag har nu, och det tror jag många som ska gå ur 9an är. För tänk egentligen hur många vänner man vuxit ifrån under åren... Men en vacker dag kanske man hittar tillbaka till varandra och allting blir som förr, eller kanske nytt och bättre? 
 
Okej, nu blev detta ett alldeles för långt inlägg med alldeles för mycket tankar. Så jag ska avrunda :)
Puss!
 



Tjejer och kroppsideal

Hej mina kära vänner!
Något som jag ofta tänker på är alla kroppsideal och hur tjejer hanterar det. Jag tror det är många som tänker att det är alla killar som sätter krav på hur tjejer ska vara, men egentligen tror jag att det är tjejerna själva som sätter krav på varandra. 
 
Jag tror att nästan alla tjejer är missnöjda över något med sin kropp, men grejen är den att alla hela tiden måste prata om det. "Jag kan inte gå i shorts, jag har för bleka ben", "jag vill inte visa mig i bikini, för jag har inte platt mage", "jag kan inte gå ut, för jag har inte sminkat mig och plattat håret", osv. Jag får allvarligt talat ångest när alla hela tiden ska hålla på och jämföra sig. Det är klart att jag inte är nöjd över min kropp, men jag försöker tänka att ingen annan bryr sig jättemycket och sålänge ingen kommenterar hur jag ser ut så funkar det. Jag kan leva i en lögn om att ingen bryr sig om att jag strosar runt i bikini, även om jag har ful kropp... TILLS någon tjej kommer och jämför sig med en. När jag personligen tycker att hon ser mycket mycket bättre ut än mig och ändå inte kan visa sig i bikini. Då blir tankarna istället att jag inte heller kan det, för jag är ju mycket fulare! 
 
Något jag inte klarar av är när alla jämför sin vikt med varandra. Det är klart att jag har haft tankarna om att jag är tjock, jag borde inte äta så mycket osv. Jag har smått fobi för fett, såfort man kan ta tag i fettet på min kropp så blir jag äcklad, även fast det är helt normalt. Jag får ångest om jag väger mig och ser att jag gått upp i vikt. Men jag försöker att se förbi det, jag fortsätter att äta eftersom jag vet att kroppen behöver det och jag vet att det är normalt att gå upp i vikt. Och det fungerar faktiskt, jag äter mig mätt och jag går upp i vikt. Det fungerar tills det kommer någon och ska börja jämföra sig med mig. såfort någon frågar om min vikt så känner jag mig 100 gånger tyngre. Nät någon säger att jag är mycket smalare än dem så klarar jag inte av att höra det, eftersom jag själv känner att jag inte alls är det. När någon säger att de inte ska sluta äta för att bli smalare, så är det klart att jag själv inte kan sitta och trycka i mig en massa mat och sedan få ångest över det. Eller när någon säger att jag är fin nu, att jag är normal och fin nu och att jag innan var för smal. Mina tankar blir ju inte då att jag är fin, det ända jag kan tänka på är att jag har blivit tjockare och att det syns. Men allting fungerar såläge ingen pratar om det. Jag kan tvninga bort mina tankar sålänge någon annan inte påminner mig om dem.
 
Jag tror att detta är det stora problemet hos alla tjejer. Om alla bara skulle varit tysta om allt de var missnöjda över så hade man inte tänkt lika mycket på det. Om de inte skämms över sigsjälva, varför skulle jag behöva göra det då? Och även om jag gör det, så gör ingen annan det, så då kan jag lika gärna låtsas att jag inte gör det. Men nu när alla pakar ut så jävla mycket fel på sig själva så tror jag många tänker att de skulle kunna peka ut lika mycket fel på andra. Men om alla hade slutat leta fel så tror jag att man inte hade brytt sig lika mycket om hur man såg ut, eftersom ingen ändå skulle leta efter felen. 
 
Så ett tips till alla tjejer, sluta leta fel! Och om ni råkar hitta ett fel, så säg det då inte till alla andra, för då börjar de bara leta fel på sigsjälva. Låtsas som att det inte finns, för jag tror inte att någon annan har hittat det ändå. Våga stå för hur ni ser ut, så alla andra också kan göra det!
 
Asså jag har bara tänk på detta så jävla mycket, så jag var tvungen att skriva ut det! Vet inte riktigt om det var av ren irritation, eller för att jag insåg att det faktiskt är såhär allt känns? Anyway, min blogg, mina tankar...
Ha det bra, puss!
 

Nyare inlägg