Att behöva leva med mig

Jag vet att jag alltid lyckas bli av med mina grejer, jag vet att det är oerhört klantigt...

Som ni flesta säkert vet så är jag en sådan människa som har ganska dålig koll på mina saker och har tappat bort ungefär halva mitt liv det senaste året!
 
Saken är den att jag inte kan hjälpa det. Jag vet att det är mitt eget fel, men jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli bättre? Jag har inte valt att det ska bli såhär hela tiden. 
 
Jag tror jag vet hur besvikna alla är på mig, och hur klantig alla tycker att jag är. Ni tänker; Hur fan lyckas hon alltid tappa bort allt? Men tror ni aldrig att jag ställer frågan till mig själv? Jag tror ni kan förstå hur besvikna människorna runt mig är på mig, men den som är mest besviken på mig är nog jag själv. Den som tycker jag är klantigast är nog jag själv. Men jag tror ingen förstår att jag hela tiden måste leva med en klump i kroppen för att jag mår så dåligt över att jag alltid misslyckas, att jag hela tiden måste leva med mig själv. 
 
Folk kan driva med mig och hela tiden påminna mig om att jag är så klumpig och oansvarig som jag är. Ni kanske tror att detta är ett jävla skämt, men varje gång jag hör det så får jag bara mer ångest över att jag är den jag är. Varje gång jag stannar upp så går jag igenom händelserna, jag kan knappt tänka klart. Jag kommer på mig själv med att om jag inte gjort si eller så, så hade jag fortfarande haft min telefon, plånbok osv.. Detta ger mig bara ännu mer ångest, speciellt när jag inte kan gå tillbaka i tiden och ändra på något.
 
Jag vet inte vad jag ska göra, ibland önskar jag bara att jag kunde bli fri från mig själv...

- Kände att jag behövde skriva av mig, och det är ju faktiskt min blogg.
 

Påväg till Stenungsund





- Nu kan jag nästan andas ut

Hej bloggish.
Nu är alla nationella prov avklarade för min del, det är helg och har precis skrivit drygt 800 ord på en analys som låg på 0 ord för 1,5 h sedan. Det känns väldigt skönt och jag kan nästan andas ut... Jag har i princip bara 3 inlämningar kvar nu, som jag hoppas på att blir klar med till helgen. 
 
Jag sitter just nu och tänker på all press man har på sig när man går i skolan. Tänk att man måste kunna lära sig så mycket under 9 års tid i skolen, och att det egentligen bara är grunden till allt? Under det senaste året har jag verkligen inte haft någon lust till skolan. Jag har bara kännt all press från både lärare och föräldrar. Om man lyckas med en inlämning så är det ingen glädje som varar länge, utan då kommer istället en ny inläming som man måste prestera minst lika bra på för att ens ha en chans att behålla sitt betyg. Man bara känner de höga förväntningerna alla har på en, även fast de kanske inte sägs högt så hänger det i luften.
 
Man får lära sig i skolan att man i min ålder utvecklas som mest, att man behöver mycket mat och sömn. Hur tror de då att man ska orka när de vissa dagar serverar oätlig mat i skolan? Man får ju tänka lite på att de flesta som går i skolan är lite kräsnare än de flesta "vuxna". Man kanske inte bara ska ta hänsyn till vad kroppen behöver, utan ävet till vad de flesta faktiskt äter! När man då suttit i skolan 8-14 och kommer hem så måste man äta, sedan ska man åter igen sätta sig med skolarbeten. Sedan ska man helst gå och lägga sig vid 21-22 och utöver det så har man eventuella fritidsakriviteter. Hur ska man då hinna leva och umgås med kompisar? Dessutom tror jag att det är rätt många i min ålder som mår väldigt dåligt över mycket annat, hur ska man då orka tänka och ta in en massa saker som just i stunden känns helt jävla oväcentligt? När allting känns skit och man bara vill sova sig egenom livet så måste man ändå tvinga sig upp till skolan och lära sig en massa. Och dessutom ska man lava upp till allas förväntningar, det gör det bara ännu jobbigare. Man får ingen cred för det man faktiskt gör, utan man får bara höra att man hade kunnat kämpa mer. Ingen tänker på att man faktiskt skulle kunnat kämpa mindre och att det man gör är så gott man kan. Det gör att man känner ännu mindre lust till att ens gå till skolan, när man ändå vet att man måste.
 
Nationella prov är ännu ett moment som sätter press på ungdomar. Hela 3an - 4an fick jag höra om att alltning man lärde sig var viktingt inför nationella i 5an. Högstadiet har gått ut på inläning efter inlämning och sedan lite prov däremellan. Sedan kommer vårterminen i 9an, då det inte bara är inlämningar, utan dessutom nationella prov. Då alla lärare säger att det är som vilket prov som helst, men ändå är reglerna 100 gånger strängare och spänningen i luften när man kommer in i klassrummet innan nationella känns som ett slag där det står omöjligt. Sedan frågar man om hur ens betyg ser ut och så får man som svar att det beror på hur det gick på nationella. Ett vanligt prov är ett prov man kan plugga till, man vet vad det handlar om och man kan lära sig om det. Nationella provet handlar om något man lärt sig under högstadiet, det kan vara vad som helst och det går inte att plugga till. För ärligt talat, men lägger inte allt man lär sig på minnet, bara det man tycker är viktigast att komma ihåg och det som fastnar. 
 
Men jag vet inte, det är ju bra att det är fri skola i Sverige och det är viktigt att ha en utbildning för att kunna leva vidare. Man måste ha kunskaperna, men ibland känns det bara så jobbigt med allt. Det är inte lätt och ibland blir jag bara trött på alla vuxna som säger att dagens ungdomer inte kämpar...
 
Wow, #romaninlägg
Nu ska jag sova och ta helg mina babes!
Puss och godnatt ;*
 
 

Tidigare inlägg